Vinter. Vår. Sommar. Höst. Vinter. Vår. Sommar. Höst. Vinter. Vår. Sommar. Höst. Vinter. Kommer ingen vart. De pigga benen börjar gå med allt tyngre steg, men kämpar på. Som att stå still på samma ställe, fast ändå komma framåt. Länge, länge. Alldeles för länge. Det kan ju inte vara nyttigt. Ett. Två. Tre. Hur länge ska det pågå? Jag saknar svar. Söker svart på vitt. Får slöddrigt skrivna meningar som är för svåra att tolka. Snälla. Förklara. Nu. Vågar inte ställa konkreta frågor. Det krävs styrka till att fortsätta grubbla. Styrkan finns men den skulle kunna användas till annat. Hur länge orkar man vänta? Förvirring, överanalysering och oduglighet. Jag går. Har gått. Så länge. Kommit långt. Men ändå stampar jag på samma ställe. Jag kommer ingen vart.