Jag hade raderat dig ur mitt minne, och det fanns inte längre några spår kvar. Det var som om alla känslor jag någonsin känt aldrig hade existerat. Jag kände mig fri, och inte längre som en fånge bland alla trassliga tankar. Jag pallade inte med att vara trasig under en längre tid. Jag blev tvungen att laga mig själv, och det var precis vad jag hade gjort. På något sätt lyckades jag bygga upp den där väggen igen. Den där väggen som var till för att skydda mig mot allt som skulle kunna göra mig illa. Jag hade satt alla tusentals pusselbitar på plats och var nu starkare än någonsin, trodde jag.

Sen kom du. Du rev ner den där väggen. Igen. Man får inte göra så. Det var så enkelt som om att bryta sig in i flickors världar och få dem alldeles knäsvaga var något du hade gjort i hela ditt liv. Så var det givetvis inte, jag kände ju dig. Ytterligare en gång hade du nu lyckats bryta dig in i min hjärna, i mitt hjärta, för att sedan infektera hela min kropp. Det var som att ett virus spred sig genom hela min kropp. Likt en stark kraft som tog över var enda kroppsdel, varenda cell, varenda blodkärl. Det var något jag inte kunde kontrollera hur mycket jag än försökte.

Hur fan bar du dig åt?