Du som alltid varit så stark, så pigg och alert, nu låg du där ihopsjunken i din lilla sjukhussäng. Du såg så liten ut med en massa slangar, sladdar, dropp och blodpåsar runtomkring dig. Du hade en apparat fäst runt huvudet och munnen som var till för att hjälpa dig att andas. På en minut tar en människa ungefär 15 andetag. Du tog 30. Den här torsdagen var den jobbigaste i mitt liv. Jag visste att du inte hade långt kvar att leva med tanke på ditt tillstånd. Men jag trodde inte att det skulle gå så fort. Jag tog din hand och kramade den försiktigt. Med gråten i halsen, "Jag älskar dig, vi ses imorgon!" var det sista jag sa till dig den där torsdagseftermiddagen. "Jag älskar dig" kunde jag höra en svag röst säga tillbaka. Jag fick stå nära ditt huvud för att höra, maskinen bredvid oss surrade ganska högt. Jag såg dina ögon fyllas av tårar, mina hade redan runnit ner för mina kinder.

Jag hann inte träffa dig igen.

På fredagskvällen berättade mamma att ditt hjärta slutat slå. Jag kunde inte fatta det. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag grät inte ens när jag fick beskedet, jag blev bara chockad. Kunde lixom inte ta in det, för det som inte skulle hända, som inte fick hända, som i min värld inte ens kunde hända, hade hänt. Du hade somnat in.

I tre år hade du kämpat med din sjukdom, en sjukdom du inte kunde bli fri ifrån. Du hade fått bromsmediciner och lätta fysiska träningsövningar att göra. Men ju längre tiden gick, desto fler piller var du tvungen att ta om dagen och desto svagare blev din kropp. Jag minns en dag när du precis hade kommit hem från sjukhuset, jag och mamma åkte för att hälsa på dig hemma hos dig och morfar. Vi pratade lite, du visade oss en väska du hade fått av en väninna som du var så glad och tacksam för. Men plötsligt, så började du gråta. Du sa "Jag gick och tittade mig i spegeln här om dagen. När jag såg mig i spegeln började tårarna bara spruta. Jag ser ju ut som en 90-årig, rynkig, gammal kärring!" Du hade så fel, för mig var du lika fin som du alltid hade varit. Just där och då gjorde jag allt för att inte börja gråta, för hade jag gjort det, hade det brustit helt och jag hade inte kunnat sluta. Jag såg att mammas ögon tårades och jag bet mig hårt i läppen för att hålla gråten tillbaka. 

Tre år är en lång tid och förr eller senare kommer nån som insjuknat till en punkt då kroppen inte är lika stark, till en punkt då kroppen inte längre orkar kämpa, till en punkt då man tillslut somnar in, för alltid. Vi som stod dig nära kommer även så småningom komma till en punkt då allt det onda och jobbiga har svalnat, och istället kommer våra tankar då ersätts med fina och glada minnen vi skapat tillsammans med dig under tiden du levde. Så länge vi minns, lever du kvar hos oss. Må du vila i frid, älskade mormor.