Jag kom försent idag, 3 timmar. Min kropp tyckte att det var alldeles för skönt att ligga kvar i sängen än att gå upp och göra iordning sig för idrottspsykologi. Jag hann inte äta frukost, eller lunch i detta fall. Jag tyckte att val av kläder var viktigare så det prioriterades högre. Jag missade första bussen. Blev irriterad eftersom tidtabellen jag har hemma isåfall inte stämmer alls överens med tiderna vid busshållsplatsen. Det gick dåligt på träningen. Jag klev av för att jag mådde illa, flera gånger. 

Här om veckan fick jag den här fina skapelsen av en god vän. Jag blev väldigt överraskad eftersom det inte är varje dag man får presenter så där spontant. Sedan slog tanken mig: Varför gör vi inte sånt här oftare?

Jag menar inte att vi alltid måste köpa presenter till varandra, utan det jag försöker komma till är att vi borde visa människorna runt omkring oss mer uppskattning. Hur man gör det är självklart upp till var och en, vare sig om man väljer att köpa någon fin present eller om man kanske istället skriver ett roligt och personligt brev etc. Att anstränga sig lite extra för en person gör iallafall att denne blir glad, och det i sin tur gör att man själv också blir otroligt glad. Att visa att vi bryr oss om varandra, är definitivt något jag tycker vi alla ska bli bättre på. För vi vet faktiskt inte hur länge vi blir kvar på denna jord, och hur hemskt vore det inte om vi aldrig hann visa våra nära och kära hur mycket de faktiskt betyder för oss?

All negativ energi ska bort.

Huvudsaken är att man mår bra, gör det man tycker är roligt och umgås med människor man tycker om.

När det redan ligger en irritation bakom det hela och när du medvetet gör det värre, får det mig att bli så otroligt förbannad. Det kan verkligen få mig att säga onödiga saker och det är du väl medveten om. Det här tar du givetvis användning utav och vänder alltid konflikten mot mig, du riktar allt mot mig precis som om allt bara skulle vara mitt fel. Men du har en lika stor del i det här som jag har. Det är som om det är okej att göra fel när det är du som gör det, för att du målar alltid dig själv till offer. Men när någon annan gör något, då är det alltid fel, och då är det självklart så himla synd om dig.

Äta, träna, plugga, äta, plugga, äta, träna, äta, sova...osv.

"Det är inte så att jag tror att man inte är viktig om man inte har någon, för det gör jag inte, verkligen inte. Jag tror att man aldrig riktigt kan veta vad man vill med någon annan för än man vet vad man själv vill - helt och hållet. Det finns många människor som är i relationer av ren komfort - eftersom de inte vill vara ensamma. Och det är sorgligt. Jag kan stolt säga att jag har behandlat ensamhet, och jag är inte rädd för att vara ensam. Jag är inte rädd för min självständighet och jag är inte rädd för mitt egna sällskap. Utan jag är stolt. Jag är glad över att jag har blivit en stark och sansad person, genom den långa tid jag har haft att överväga om mig själv, min omgivning, mina känslor och mina åsikter. Jag har kunnat fundera med ett klart huvud, ett huvud som inte blivit rörigt i dimman av en relation. Av dessa skäl är det kanske bra att det tar mig lång tid att hitta någon, eftersom jag tror att när det händer, kommer jag att kunna hantera det och göra det bästa utav det.

Men fan, ibland blir jag bara så trött på att vara ensam. Jag blir trött av att hela tiden bara behöva lita på mig själv. Jag har kommit till en punkt där jag har fått alldeles för mycket tid att tänka. Mitt hjärta har blivit till ett spindelnät på grund av människor jag mött och de erfarenheter jag har fått hittills. Jag tror att min fantasi har fått alldeles för mycket tid och på så sätt har jag väldigt specifikt kunnat designa vad mitt hjärta vill ha. Jag är rädd för att verkligheten aldrig kommer kunna jämföras med det ideal jag har tänkt fram. Min otålighet och en väntan av att försöka hitta det jag tror är bäst för mig, har börjat slita mig i stycken. Hur lång tid kommer det egentligen att ta?

Det känns som att det är omöjligt eftersom jag har gjort det omöjligt. Jag vill ha magi. Jag vill känna en intensiv dragningskraft mot någon. Jag vill att min och hans värld bara kraschar in i varandra. Jag vill ha fyrverkerier, fjärilar och magnetism. Jag vill ha något stort, något spännande och nytt. Och allt detta vet jag att jag inte kan få på egen hand. Jag är rädd att jag letar efter ett super orealistiskt ideal som jag har skapat för mig själv. Jag är rädd att jag jagar ingenting." - Leloveimage

Jag hade inte kunnat beskriva det bättre själv, fan vilken jävla bra text.

 

Jag tror jag kan förstå vad som egentligen hände, men hur det hände? Haha nej, det fattar jag fan inte. Då?...Ja. då. Nu? Nej. Jag bryr mig inte. Det är ju ändå lite komiskt att kunna lista ut lite hur det egentligen var/kunde bli, bara genom att läsa och att se. Det tackar jag för, det var roligt. Fast hela sanningen vet jag ju inte. Det är knäppt hur man...eller jag i detta fall, kan inbilla mig ibland....ofta, alltid. Jag vet säkert fortfarande inte hur det var. Är dock ganska säker på att jag egentligen inte vet. Eller asså, det är väl klart att jag inte vet. Jag kommer aldrig få reda på sanningen, men det kvittar. Som så många gånger förut väljer jag att tro på det jag tror. Logiskt va? Det känns bäst den här gången. Fast det gör det alltid. Dock är det inte alltid bäst.