Falskt och fel.

Försöker mig på en liten sammanfattning av 2011! Haha eller vänta vad skriver jag? Inte fan kommer det kommer det bli en liten sammanfattning här heller, ska ju för bövelen skriva om ett helt år. Ni som känner mig väl vet ju att jag är ordbajsaren no1 ibland också, såååå en liten söt eloge till den som tar sig igenom hela min kommande bibel. Aja here we go!


I början av 2011 fick min familj för sig att vi hade bott färdigt ute på Enhagen(bild ovan). Så vi började leta efter ett nytt hus här i Västerås. Efter mycket om och men hittade vi ett vi tyckte passade oss. Det dröjde dock länge innan vi flyttade in pga olika omständigheter, knas hit och dit med vårat hus, med köpare och allt vad det nu var.
Kände mig stressad under den här tiden med tanke på att jag hade mycket i huvudet och mycket på gång runt omkring mig. Hade precis börjat sista terminen i årskurs två på gymnasiet.

IDR09A!

Det hände naturligtvis mycket roligt under början av året också. Det var bland annat 93ornas tur att fylla 18, vilket betydde att det nu hade blivit vår tur att besöka krogen! Johanna var den första vi firade.

Hanna bjöd även in mig och en skara andra tjejor till "Dress-up-dinner!" Vi åt god mat, chillade, spelade spel och skrattade. Mycket lyckad kväll!


I början av året åkte vi också till sälen med klassen och vi hade jävligt roligt. Det blev både slalomåkning, längdskidåkning, sena nätter, mycket skratt, en massa bus, bastubad och spökhistorier.

Fysträningarna med fotbollen rullade också på i full fart de första månaderna och de gav verkligen resultat kände jag, var ju feeeeettt stark på den tiden, riktigt monster moaha! Var riktigt laddad inför kommande fotbollssäsong. Älskade fotboll, och var otroligt glad över att jag under slutet av 2010 bytte lag efter en ganska dryg tid i Barkarö. Hade fått en plats i A-lagets träningstrupp i BK30. Skulle träna och bli grym så att jag nån gång i framtiden även fick spela matcher med dem, inte bara träna.


Vi åkte på inomhuscup under sportlovet (om jag inte minns fel?) och vann, fick dock inte spela så mycket vilket gjorde mig väldigt besviken, ville ju visa dem vad jag gick för! Blev förkyld därefter och skadad och tappade en del av konditionen, surt som satan tyckte jag. Några veckor senare fick jag och några till U-lagsspelare besked om att vi var tvungna att flytta ner till U-laget och träna med dem istället. Jag blev så jävla arg, besviken och ledsen. Allt var så fel och hade gjorts så fult, jag kände mig lurad och riktigt blåst. Bröt ihop totalt där ett tag. Min motivation försvann nästan helt och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till faktiskt. Insåg efter ett tag att det bara var att gilla läget, även om det var jävligt tufft och orättvist. Fick med hjälp av både mig själv och fina vänner en tankeställare om att kriga ännu hårdare, för jag var och är då fan ingen som ger upp. Jag skulle tillbaka!

Började sedan trivas bättre i U-laget av många anledningar. Vi hade superbra sammanhållning och hade sjukt kul tillsammans!  Här är en lagbild som togs senare under sommaren, och det är nog den sämsta lagbilden på oss någonsin hahaha, solen var inte rolig den där eftermiddagen. Bländade oss allihop!

Skolan fortsatte som vanligt, med prov, träningar, läxor och allt vad det innebär att gå på Idrottscollage. Vi i årskurs 2 badade isvak också som ingår i nån kurs, fy vad kallt det var trots att man hade lager på lager, på lager av kläder på sig! Det var en upplevelse i alla fall, en erfarenhet rikare såklart!

Fattade även tycke för en speciell person under den här tiden också. Vi träffades och ja, vad ska jag säga. ”Herregud”, är ju ett ganska bra ord som passar in här! Så här i efterhand kan vi ju dra slutsatsen om att han kan ha varit den tråkigaste och blygaste personen jag någonsin träffat, givetvis var han snygg men haha personligheten var inte alls som jag trodde att den skulle vara. Trots det ville jag lära känna honom mer, men det blev inget med det. Jag sökte svar, men fick inga. Förstod inte. Började tvivla, överanalysera och tänka, mycket. Så.himla.onödigt.

De här, här och här låtarna gick på repeat hos mig under februari månad, vilket gör att jag tänker tillbaka på hur allt var då. Det är ganska kul att lyssna på gamla spellistor på spotify, för man kommer ihåg precis vad man kände och hur man mådde när man lyssnar på låtarna. De följer lixom ett mönster. Här är min chillidill-lista för år 2011.

När jag inte gick i skolan, tränade eller sov (ja, min dygnsrytm var redan här riktigt fuckad), umgicks jag med mina vänner.

Jonnebror fyllde också år så småningom och självklart firade vi honom också!

Dagarna blev till veckor, och veckorna till månader. Jag var glad, och allt flöt på med rutiner och så vidare. Firade även lite valborg, och spelade ännu mer fotboll.


Våren kom och lyste upp, och här är en bild som Carris tagit på Johanna och mig, när vi hjälpte henne med en skoluppgift. Fina modeller:P och bjuder på en elegant puckelrygg<33 QuasimoDOOOOOOOooooo

Skoltrötta var vi alla, och vi längtade efter sommarlov. På lektionerna pluggades det nästan aldrig, då chillade och skrattade vi mest. Har alltid kul med alla sköna människor i skolan, och det är det viktigaste tycker jag, att man har kul! Klarade mig ändå väldigt bra, det räckte med att plugga nån dag innan proven och jag tackar väl gud för att jag är lättlärd haha!

Fortsättning följer.............:P

Vinter. Vår. Sommar. Höst. Vinter. Vår. Sommar. Höst. Vinter. Vår. Sommar. Höst. Vinter. Kommer ingen vart. De pigga benen börjar gå med allt tyngre steg, men kämpar på. Som att stå still på samma ställe, fast ändå komma framåt. Länge, länge. Alldeles för länge. Det kan ju inte vara nyttigt. Ett. Två. Tre. Hur länge ska det pågå? Jag saknar svar. Söker svart på vitt. Får slöddrigt skrivna meningar som är för svåra att tolka. Snälla. Förklara. Nu. Vågar inte ställa konkreta frågor. Det krävs styrka till att fortsätta grubbla. Styrkan finns men den skulle kunna användas till annat. Hur länge orkar man vänta? Förvirring, överanalysering och oduglighet. Jag går. Har gått. Så länge. Kommit långt. Men ändå stampar jag på samma ställe. Jag kommer ingen vart.

Du får bara en chans att göra ett första intryck.

Idag insåg jag något jag borde insett för längesen. Man kan inte vara omtyckt av alla. Det är omöjligt. Man kan inte heller tycka om alla. Trots att jag alltid försöker se det bästa hos alla så finns det vissa som har så dåliga egenskaper att de strålar mer än vad de bra egenskaperna gör. Jag ska sluta bry mig om personer som inte bryr sig om mig. Jag ska sluta hjälpa de som bara tar utan att ge något tillbaka. Jag ska sluta bry mig så mycket om vad andra tycker. Istället ska jag se och fokusera på de som redan finns vid min sida. Jag ska umgås med människor jag trivs med och de som ger mig energi istället för att ta energi. För man mår inte bra av att försöka vara alla till lags. Det enda som sker är att man blir utnyttjad, och det är något jag vägrar bli. Till mig kan man inte komma och gå som man vill. Att i ena stunden vara en idiot och i andra vara hur snäll som helst funkar inte längre. Kom, och stanna gärna om du har en fin personlighet. Om du respekterar och inte dömer. Har du inte det, så kan du dra. Åt helvete.

Jag hade raderat dig ur mitt minne, och det fanns inte längre några spår kvar. Det var som om alla känslor jag någonsin känt aldrig hade existerat. Jag kände mig fri, och inte längre som en fånge bland alla trassliga tankar. Jag pallade inte med att vara trasig under en längre tid. Jag blev tvungen att laga mig själv, och det var precis vad jag hade gjort. På något sätt lyckades jag bygga upp den där väggen igen. Den där väggen som var till för att skydda mig mot allt som skulle kunna göra mig illa. Jag hade satt alla tusentals pusselbitar på plats och var nu starkare än någonsin, trodde jag.

Sen kom du. Du rev ner den där väggen. Igen. Man får inte göra så. Det var så enkelt som om att bryta sig in i flickors världar och få dem alldeles knäsvaga var något du hade gjort i hela ditt liv. Så var det givetvis inte, jag kände ju dig. Ytterligare en gång hade du nu lyckats bryta dig in i min hjärna, i mitt hjärta, för att sedan infektera hela min kropp. Det var som att ett virus spred sig genom hela min kropp. Likt en stark kraft som tog över var enda kroppsdel, varenda cell, varenda blodkärl. Det var något jag inte kunde kontrollera hur mycket jag än försökte.

Hur fan bar du dig åt?

Varför är världen så jävla ytlig?

N G U O S Y C G A D W T A . N E H I W S A B A I W Y . S P G M A C . O Y E  A Y W U. I A C A Y.

Jag har lärt mig att ordet hata är ett väldigt starkt ord, och som helst inte bör användas. Men vid ett sådant här tillfälle måste jag tyvärr använda mig utav det.

Oj jävlar..

You can try but never stop me