INTE NU, INTE ÄN

Det var som om dem hade bestämt sig. Som om allt redan var klart. En väg hade banats upp och dem hade tänkt att, där, där skulle jag gå. Det bara var så. ”Om du bara läser till den här kursen, då har du ett riktigt yrke sen, och det är ju jättebra!” sades det, om och om igen. Jag bara satt där, och lyssnade, tog emot, log. Tillslut fick jag nog. ”Har ni tänkt på att jag kanske vill bestämma själv vad jag vill göra i livet, va?” De fick sig en liten tankeställare. Jag vet att de menar väl, men jag tänker så här, att varför ska man göra något man inte brinner för? Varför ska man ta sig an något man inte intresserar sig för, som man vet att man inte kommer klara av och som man inte kommer att må bra av? Liksom...undersköterska, jag? Blod, sprutor och sjukhus? Nej, jag vet att det inte är något för mig. Allt det här om att man ska veta vad man vill. Det känns som om alla andra redan har bestämt sig. Jag känner mig så stressad, för jag vet inte ännu. Allt är så rörigt, och det är så dumt att man måste ta så viktiga beslut så fort. Jag behöver betänketid. Även fast jag är en spontan människa, vill jag inte bara bestämma mig för något utan att ha tänkt efter ordentligt innan. Jag måste komma på vad jag verkligen vill göra, och sedan sätta upp mål och satsa fullt ut på det. Jag vill inte gå en utbildning på kanske 3 år, och sedan efter det inse att, nej...jag vill nog göra något annat. 3 år är så lång tid, och jag vill inte slösa bort den tiden. Ska jag göra något ska jag gå in helhjärtat.

Varför ska det vara så svårt att veta vad man vill? Det finns så mycket jag tycker är kul, men det är så svårt att specificera sig. Det är så mycket som spelar in, spelar roll och att ta hänsyn till. Vad vill jag, hur kommer saker och ting att bli? Jag vill inte fastna här, men samtidigt vill jag inte lämna. Det finns så många olika vägar att ta. Vart ska jag hamna? Jag måste få lite mer tid till att tänka, för jag kan inte bestämma mig. Inte nu, inte än.

00:51

Tusen blandade känslor. Så sjukt lycklig, men ändå sorgsen. Kan inte fatta att jag tar studenten om en vecka, GALET. Har längtat efter studenten så jäkla länge, men nu när det väl börjar närma sig börjar jag inse att den dagen inte bara kommer bestå utav lycka. Får ont i hjärtat när jag tänker på att allt snart är slut. Vill inte lämna min klass, världens bästa IDR09A. Har haft så jävla kul de senaste veckorna och kommer minnas den här tiden för resten av livet. Många har sagt till mig att studentveckorna har varit bland de bästa och roligaste veckorna i deras liv, och jag har börjat förstå vad de menar med det.

21:42

Humöret är så jävla upp och ner just nu. Ena sekunden är jag piss arg och stör mig på allt och alla. Andra skunden kan jag känna mig lyckligast på jorden. Orkar inte

13:52


Nervvrak.

FACT

If you want something done, do it yourself: other wise it'll never get done.

FUCK EVERYTHING

Så jävla trött.

16:50

Får panik på allt jävla helveteeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee. Kan livet chilla lite, hinner ju fan inte med för fem öre.

SÅ LÄNGE VI MINNS, LEVER DU

Du som alltid varit så stark, så pigg och alert, nu låg du där ihopsjunken i din lilla sjukhussäng. Du såg så liten ut med en massa slangar, sladdar, dropp och blodpåsar runtomkring dig. Du hade en apparat fäst runt huvudet och munnen som var till för att hjälpa dig att andas. På en minut tar en människa ungefär 15 andetag. Du tog 30. Den här torsdagen var den jobbigaste i mitt liv. Jag visste att du inte hade långt kvar att leva med tanke på ditt tillstånd. Men jag trodde inte att det skulle gå så fort. Jag tog din hand och kramade den försiktigt. Med gråten i halsen, "Jag älskar dig, vi ses imorgon!" var det sista jag sa till dig den där torsdagseftermiddagen. "Jag älskar dig" kunde jag höra en svag röst säga tillbaka. Jag fick stå nära ditt huvud för att höra, maskinen bredvid oss surrade ganska högt. Jag såg dina ögon fyllas av tårar, mina hade redan runnit ner för mina kinder.

Jag hann inte träffa dig igen.

På fredagskvällen berättade mamma att ditt hjärta slutat slå. Jag kunde inte fatta det. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag grät inte ens när jag fick beskedet, jag blev bara chockad. Kunde lixom inte ta in det, för det som inte skulle hända, som inte fick hända, som i min värld inte ens kunde hända, hade hänt. Du hade somnat in.

I tre år hade du kämpat med din sjukdom, en sjukdom du inte kunde bli fri ifrån. Du hade fått bromsmediciner och lätta fysiska träningsövningar att göra. Men ju längre tiden gick, desto fler piller var du tvungen att ta om dagen och desto svagare blev din kropp. Jag minns en dag när du precis hade kommit hem från sjukhuset, jag och mamma åkte för att hälsa på dig hemma hos dig och morfar. Vi pratade lite, du visade oss en väska du hade fått av en väninna som du var så glad och tacksam för. Men plötsligt, så började du gråta. Du sa "Jag gick och tittade mig i spegeln här om dagen. När jag såg mig i spegeln började tårarna bara spruta. Jag ser ju ut som en 90-årig, rynkig, gammal kärring!" Du hade så fel, för mig var du lika fin som du alltid hade varit. Just där och då gjorde jag allt för att inte börja gråta, för hade jag gjort det, hade det brustit helt och jag hade inte kunnat sluta. Jag såg att mammas ögon tårades och jag bet mig hårt i läppen för att hålla gråten tillbaka. 

Tre år är en lång tid och förr eller senare kommer nån som insjuknat till en punkt då kroppen inte är lika stark, till en punkt då kroppen inte längre orkar kämpa, till en punkt då man tillslut somnar in, för alltid. Vi som stod dig nära kommer även så småningom komma till en punkt då allt det onda och jobbiga har svalnat, och istället kommer våra tankar då ersätts med fina och glada minnen vi skapat tillsammans med dig under tiden du levde. Så länge vi minns, lever du kvar hos oss. Må du vila i frid, älskade mormor.

20:58

Åhhhhh jag blir så jävla trött på mig själv.

23:00


01:30


GLADIS

:)

150312



PLEASE JUST DON'T WORRY


Livet går hela tiden upp och ner. Jag hade oturen att få världens sämsta början på det här året. Man skulle väl kunna säga att jag har skrapat i botten ett bra jävla tag, men just nu är jag på väg uppåt igen och det känns bara så himla bra. Allt flyter på som det ska och fan vad jag har växt (update: HAHA, läste igenom det här nyss, vadå växt? krukväxt?, VUXIT* ska det stå såklart..)som människa av allt som hänt. Det är så sant som det är sagt, att det man inte dör av, blir man starkare av.

DET GÅR BRA NU

Det finns några människor i min närhet som inspirerar mig. Såna som tar tag i saker på en gång, följer sina drömmar och inte låter någon stoppa dem, de som genomför saker utan att skjuta upp allt till morgondagen. Jag vill också bli så. Ansvarsfull och produktiv. Därför tog jag idag tummen ur röven och sökte jobb på både McDonalds och via kommunen. Hörde även av mig till ett lag jag förmodligen ska provträna med imorgon. Och i veckan ska jag lämna ut mitt CV till några butiker i stan, för vet ni vad? Jag har bestämt att inom en snart framtid så SKA jag ha ett jobb, jag ska tro mer på mig själv, och jag ska framförallt VÅGA.

EN LITEN PAUS FRÅN LIVET


weheartit
Igår när jag var på bio och såg En gång i Phuket, insåg jag för första gången på länge hur mycket jag behöver komma bort här ifrån. Vill till ett 30-gradigt Thailand och bara skita i allt. Frihet.

MOTIVATED

Från och med måndag, kämpa.

DON'T GIVE A FUCK


.


+

“Nothing is impossible, the word itself says 'I'm possible'!”
Audrey Hepburn

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0